French Post-Impressionist Painter, 1839-1906 During the second half of the 19th century French impressionism created a dramatic break with the art of the past. In conception and appearance the style was radically new and, although it initially inspired public ridicule, it soon affected nearly every ambitious artist in western Europe. The new vision emerged during the 1870s, chiefly in the art of Claude Monet, Auguste Renoir, and Camille Pissarro. For each of these artists impressionism was an illusionistic style which differed from the tradition of Renaissance illusionism in its greater emphasis upon vibrant, natural color and on an immediate confrontation with the phenomena of the visible world. As the style developed during the 1880s, however, it increasingly became characterized by paintings which were flat rather than illusionistic. In other words, the impressionists insistence upon a direct application of pigment to canvas resulted in surfaces which declared themselves first of all as surfaces - and, consequently, in paintings which declared themselves first of all as paintings rather than as windows which looked out upon the natural world. The tendency toward flatness persisted into the last years of the 19th century, its pervasiveness giving the impression that illusionistic space - fought for, won, and defended since the very beginning of the Renaissance - had finally been sacrificed by the medium of painting. Paul C??zanne worked within and finally emerged from this trend. As a painter, he matured slowly, his greatest works coming during the last 25 years of his life. During this period he scored a remarkable and heroic achievement: he restored to painting the space and volume that had seemingly been lost to it. But he did it in a totally unprecedented way: not by return to the illusionism of the past but by the creation of a spatial illusionism that did not violate flatness. C??zanne was born on Jan. 19, 1839, in Aix-en-Provence. His father, Philippe Auguste, was the cofounder of a banking firm which prospered throughout the artist life, affording him financial security that was unavailable to most of his contemporaries and eventually resulting in a large inheritance. In 1852 C??zanne entered the Coll??ge Bourbon, where he met and became friends with Émile Zola. This friendship was decisive for both men: with youthful romanticism they envisioned successful careers in the Paris art world, C??zanne as a painter and Zola as a writer. Consequently, C??zanne began to study painting and drawing at the École des Beaux-Arts in Aix in 1856. His father opposed the pursuit of an artistic career, and in 1858 he persuaded C??zanne to enter law school at the University of Aix. Although C??zanne continued his law studies for several years, he was simultaneously enrolled in the School of Design in Aix, where he remained until 1861. In 1861 C??zanne finally convinced his father to allow him to go to Paris. He planned to join Zola there and to enroll in the École des Beaux-Arts. But his application was rejected and, although he had gained inspiration from visits to the Louvre, particularly from the study of Diego Vel??zquez and Caravaggio, C??zanne experienced self-doubt and returned to Aix within the year. He entered his father banking house but continued to study at the School of Design. The remainder of the decade was a period of flux and uncertainty for C??zanne. His attempt to work in his father business was abortive, and he returned to Paris in 1862 and stayed for a year and a half. During this period he met Monet and Pissarro and became acquainted with the revolutionary work of Gustave Courbet and Édouard Manet. C??zanne also admired the fiery romanticism of Eug??ne Delacroix paintings. But he was never entirely comfortable with Parisian life and periodically returned to Aix, where he could work in relative isolation. He retreated there, for instance, during the Franco-Prussian War (1870-1871).  Related Paintings of Paul Cezanne :. | in winter | Mrs Cezanne | village panorama | Still life egg bread | house |
Related Artists:
Bartolome Perez
(1634-1693) was a Spanish painter of the Baroque period. Born in Madrid, he became the son-in-law and pupil of the painter Juan de Arellano. Known as a painter of flowers and still life, known as bodegones. He also painted scenography for performances at the theater of Buen Retiro, for which he was named painter of the King without salary in January of 1689. He died after falling from a scaffold used to paint the ceiling of the palace of Monteleon, and was buried in the church of San Ildefonso.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Aaron Harry Gorson
1872-1933